Senast uppdaterad 2023-04-29

Strängnäs Jaktskytteklubbs första älgbana i Övre Kilhagen
Skriver dessa rader om Jaktskytteklubbens älgbana som kom till i slutet av 50 början av 60-talet i Övre Kilhagen. Jaktskytteklubben arrenderade, som jag beskriver längre ned i texten, ett område där skeetbanan byggdes. Här fördes det på tal om att bygga en älgbana i förlängningen av Kilhagen. Mot en backe med bra kulfång beslutades det om att förverkliga bygget, allt arbete skedde manuellt gällande schaktning. Efter mycket svett och mödor kunde den invigas några år in på 60-talet och det visade sig vara lyckat, för första säsongen sköt 30 talet godkänt.

Jag kommer inte ihåg hur sand och övriga tunga saker fraktades dit men det kanske kördes dit på hösten, före starten och efter att djuren lämnat hagen.

Drivenheten var en cykel som hade vänts upp och ner, se bild. En sadel för "vevaren" monterades på cykeln så att man kunde sitta på den. På bakhjulets skena låg en vajer som gick vidare upp taket till 2 trissor där vajern löpt vidare ut till målfiguren – älgen


På bilden syns ett litet hjul som markerade farten på målfiguren, jag kommer inte ihåg riktigt hur detta var konstruerat. Vevaren satt på sadeln och skulle hålla en jämn hastighet, vilket kanske inte var så lätt. Det var inte ovanligt att vevaren vevade saktare eller fortare för att skoja med skytten, till allas munterhet.

I många år hängde målfiguren i en vajer vilket medförde att den vid utgången hängde högre för att på mitten sjunka och sedan återigen stiga vid ytterläge. Då var det inte fråga om lika höjd, nu och idag får det inte dippa på några centimeter. Att notera är att det var Strängnäs Metallfabrik som gjorde om cykeln för 220:- inklusive löphjul, vajer med mera.

När det frågades om eldragning till banan på 60-talet så kunde man inte ha figuren hängandes i vajer. Då byggdes en räls av tryckt virke och en målvagn tillverkades och banan skulle bli motordriven. Då tillverkade Anders Jansson, Stenhammar Länna, en drivenhet som var på gott och ont men klubben fick en älgbana där älgfiguren rörde sig i en jämn hastighet och utan dippar upp och ned. Vevaren rationaliserades bort, han fick inget avgångsvederlag heller. Det tråkiga är att den gamla cykeln (drivenheten) försvann, denna skulle varit unik i dag.

Till Övre Kilhagen kunde man inte åka med bil, vägen var som en dålig stig, och allt målmateriel fick bäras upp till älgbanan. Vi fick på senare tid köra upp till skeetbana men dessförinnan fick varje skytt ställa bilen eller cykeln nere vid 55:an, strax efter brandstationen.

Ulvhälls lantbruksskolas rektor Sigge Kvarnbäck fick detta inskrivet i det kontrakt som klubben skrev med Lantbruksskolan 1957-58, citat "bilarna kör ned gräset som skolans betesdjur skulle ha". Klubben fick inte skriva kontrakt med Strängnäs Stad utan med skolan. Konstiga turer. Hade klubben skrivit kontrakt med Staden så hade klubben kanske varit i en annan sits när klubben skulle avhysas i början av 70-talet, det fick dom inte av skäl som jag inte känner till.
Kan skyttarna inte åka ända fram till skjutbanan i dag så är det fel på banans placering, men i skogen orkar skyttarna gå.

Vill med den lilla beskrivning klargöra dom vedermödor som fanns att bedriva verksamheten på slutet av 50 talet. Så som att ta upp allt materiel, nära en kilometer, fram till älgbanan. Men det gick! Idag skall materiel finnas inom ett fåtal meter från banan, men det var andra tider och folk blir bortskämda.


Hälsningar,
Bengt-Erik Oskarsson